Genomfartsgatan som blev en blommande idyll
Från stenöken till blommande oas!
De boende på Gumshornsgatan har – helt av egen kraft och egna medel -förvandlat en hårt trafikerad och nersliten omgivning till en fredad parkidyll. Rena rama underverket!
Så stod det skrivet på första sidan i Östermalms Nytt år 1990
Bostadsrättsföreningen Gumshornet har bett mig berätta hur det hela gick till.
Jag flyttade till Gumshornsgatan 12 1986 med mina barn efter omfattande renovering under ett år.
Vi kom från en idyll i Äppelviken med trädgård och små lugna gator. Det tog mig inte lång tid för att bli ytterst irriterad på den trafik som trots förbud körde rakt genom innergården från Styrmansgatan och ut på Narvavägen. Det ekade och dånade i valven. Den här gatan måste bort. Men hur får jag makt att åstadkomma detta?
Jag bestämde mig för att på föreningens årsmöte se till att jag blev allmänt
uppmärksammad med förhoppning att komma in i styrelsen. Jag blev invald i nästa års styrelse, kan det ha varit 1987?
Så fort jag fick ordet i styrelsen föreslog jag att vi skulle arbeta för att få bort Gumshornsgatan snarast möjligt. Det var många leenden bland styrelsemedlemmarna och många uppgiva suckar. Jag fick dock frihet att i styrelsens namn ta mig an denna uppgift.
Jag skapade en plan med skisser på hur vi kunde förvandla gatan till park och tog sedan kontakt med direktören för Stockholms Gatukontor som visade sig vara en utmärkt person. Han visade stort intresse för projektet och började aktivt att titta på juridiken och stadsplanen för området.
Styrelsen var nu helt med på projektet och genom att föreningen bytte markyta med Stockholm Stad så lyckades markaffären gå jämt upp.
Nu engagerades trädgårdsarkitekter och och hela parken byggdes om med gräsmattor, buskar och blomsterrabatter. Jag ville att vi någonstans i parken skulle placera en skulptur som symbol för
det nya som hade hänt.
Eftersom hela kvarteret var byggt på 30-talet i funktionalistisk anda ( Man vallfärdade till byggplatsen under Stockholmsutställnigen 1930 för att titta på framtidens bostadsideal ) funderade jag på någon skulptur av Carl Milles eller Carl Eldh som hade haft sin atelje ett kvarter från Gumshornsgatan. Jag fick erbjudande att för ett lågt pris köpa skulpturer från båda konstnärernas dödsbon, men styrelsen tyckte det var för dyrt. (60.000:-)
Jag kom då att tänka på att jag sett en fin skulptur som för en kortare tid stått i Humlegården i samband med en utställning på ett galleri på Sturegatan. Jag ägnade en hel del tid för att hitta skulpturen och hittade den slutligen i bitar på Stockholms Stads ” soptipp ”. Per Nilsson var namnet på konstnären. Han blev mycket glad över möjligheten att åter få visa sitt konstverk – titulerad ”Takfot ”- och åtog sig att reparera skulpturen och sätta upp den i parken allt detta utan kostnad för föreningen.
Efter en tid när parken var färdig uppstod problem med bilar som parkerades lite överallt i gångarna, slutligen fick jag min vilja fram och en bom installerades som effektivt hindrade biltrafiken att förstöra parken.
Ja, så gick det till när Stockholm fick en ny park.
Ove Pihl